Jag tittar tillbaka en del nu. Vet inte varför. Kanske att jag tycker att tiden går så jädra fort. Plötsligt har Gustav och jag skrattrynkor och det hade vi inte för nio år sedan då vi sågs. Det är ingen fara ur ett fåfängsperspektiv, jag trivs med att åldras. Jag trivs mindre med att detgårså jädra fort. Det är så mycket jag vill hinna med som har ett bäst före datum. Jag vill ha fler barn och jag är 35 år då tydligen fertiliteten halveras för varje år som går. Pippaloss, here I come! Men det är inte det enda som stressar mig. Den tid som farfar inte har varit i livet blir såklart längre för varje år. Tiden då planeten varit utan denna underbara herre Arne Bergqvist. Hur har jag klarat mig? Jag förstår inte. Fotot är från 2006❤️ Sen förstår jag heller inte att Matheo och Evelyn ska klara sig utan oss. Klart dom kommer göra det, det ska vi se till. men ni förstår. Det är där jag är just nu. Lite panik över tiden, inte rynkor, bara tid. Love them rynks fifan❤️.
