Åh Williams syndrom lägret blev inte riktigt som jag tänkt mig för jag mådde så himla dåligt. Min graviditet är riktigt besvärlig nu, behöver vila hela tiden. Blir slut av att gå tio steg. Sen värmen också. Så jobbigt. Min ambition var att prata med en massa men jag satt mest på en stol i skuggan halvdöd och trött. Men utsikten från min stol var himla gullig. Här har släkten kommit för att fira Evelyn plus att hennes kompisar Freya och Arthur - som är lika gamla med Williams syndrom - var med och hade presenter. Gullungar. Jag undrar om de med Williams syndrom upplever oss normalstörda så som vi upplever autistiska. Autistiska orkar oftast inte ha så mycket ögonkontakt. Jag kände samma sak igår med WS:arna. Det var så många fina WS:are med sån intensiv ögonkontakt att jag blev helt slut. Haha. Snacka om att få känna på hur det är att vara avvikande. De måste tyckt att jag var speciell. Men jag hann prata och krama om några stycken. De där kramarna. Så mycket kärlek. Så kul att Freya har börjat prata. Hon är tre månader yngre än Evelyn, jag blir så hoppfull när jag ser det. Evelyn var riktigt peppad på sitt kalas. Hon skulle bara sova hos pappa lite först.
