Medan jag föreläste i Nynäs havsbad så kom Matheo på att han skulle plocka upp blommor till sin mamma. Då himla fint! Barn asså. Denna kärlek och hur ovärdig man känner sig. Jag var helt övertygad om att barn var ett resultat av sina föräldrar, tills jag fick Matheo. Han känns som en dimplomatisk filur som vi har fått förmånen att låna ett tag. En helt egen person och jag känner inte att jag kan ta credd för den fina killen han är. Jag är bara tacksam och nyfiken på hur Maggan är. Hur känner ni med era barn? Resultat av er eller helt egna varelser?
