Jag såg det första avsnittet på play igår och blev kär i läkaren, vilken människa. Sen kände jag igen mig i honom. När han satte sig ned för att njuta av utsikten med sin syster, men reste sig upp igen. Precis så rastlös är jag. Och det ständiga dåliga samvetet. Sen hur han ser på livet och döden. Helt underbart! Se den. Direkt efter det avsnittet halkade jag in på Akuten, en brittisk serie. Och det här avsnittet drabbade verkligen mig. Bröt ihop i glädjetårar i slutet över en vänskap som visas i slutet och en kvinna med de snällaste ögonen jag någonsin sett. Tänk att vår värld rymmer dessa fina människor.
