Rufsig och glad, det är jag idag. Jag njuter så av att läsa mina dagböcker. Tänk vad den där unga själen någonstans finns kvar i en. Jag är så tacksam över hur jag skrev, naket och ärligt. Jag delade precis det jag kände och märkte snabbt hur tråkigt det var att dokumentera det jag hade gjort istället för det jag upplevt. Jag vill nästan skriva en summering av vad året 1997 lärde mig, hur det formade mitt liv framöver. Igår skrev jag dagbok. Jag har varit dålig på det sedan jag träffade Gustav. Nio år, nästan ett decennium av mitt liv där upplevelsen inte finns. Men jag ska nog få ihop det. Jag har ett bra minne. Jag tror våra barn och en äldre Elaine kommer ha stor glädje av dagböckerna längre fram. När jag hör att folk inte har skrivit dagbok och lever på de fragmentariska minnen hjärnan har så blir jag nästan sorgsen. Varje sida av dagboken tar fram exakt den dagen, hur det kändes, hur det luktade och vad jag upplevde. Jag hade inte fixat att få fram de minnena utan dagboken. Jag vill ha kvar de minnena från småbarnstiden också. Inte bara i form av foton i albumet, utan upplevelser i text. /Elaine, drar i väg för en omslagsplåtning.
