Jag älskar den här bilden på Evelyn och mig. Hon är så liten, så ny och så efterlängtad. Allt känns på riktigt när jag ser den här bilden. Det som spelar roll precis intill mitt bröst, bebisdoften alldeles under min näsa. Det där vad man har under näsan större delen av tiden spelar roll. Häromdagen när jag maniskt läste igenom kommentarerna hos en viss blogg som skrev om mig och ångesten som letade sig upp till halsen när jag uppdaterade sidan och fler elaka och helt grundlösa kommentarer sipprade in. Under min näsa, telefonen. Bakom telefonen? Min familj, lekandes ihop en solig dag i Spanien. En dag jag missade för att jag var zombien bakom telefonen som hade damage control på en av Sveriges största bloggar. Kvällen kom och något växte i mig. Familjen gick och la sig, jag satt uppe. Jag chattade med min älskade Daniela, lättade hjärtat. Att det snart inte är värt det längre. Oavsett alla bra dagar så gör en handfull dåliga dagar det helt onödigt, på riktigt. Visst är det orättvist. Men när det kommer in i mitt liv på detta sätt, när mitt fokus tas från mina barn, från min man. Då kan jag tydligen inte hantera det och då är det inte värt det. Hela idéen med att blogga från början var att skapa en publik, ett socialt kapital i form av människor för att kunna förändra saker i samhället. Ni har ju märkt hur politisk jag har blivit i år, tagit ställning i sakfrågor där barn drabbats som Jag är Lucia och mycket mer. För att kunna få inflytande och ändring det behöver man inte främst en titel, man behöver många vettiga människor. Något ni är. Ni som har läst Vardagsmakt vet vilken maktstrategi jag pratar om. Detta år, efter sex års samlande av följare så hade jag äntligen på fötterna för att göra skillnad för barnen. Ni vet inte om det men det har varit mitt mål hela tiden. Jag bloggade aldrig för skojs skull utan för att en dag kunna göra skillnad i världen tillsammans med många människor. Varför jag är på Mama? För att där finns föräldrar till barn - barn jag vill skydda. Allt är genomtänkt. Men det har också en bismak. Den att alla samlar inte sociala kapital för att göra skillnad. Det kan samla följare på grund av en bottenlös fåfänga, ett bekräftelsebehov, pengar eller kanske bara kicken av att få många läsare till priset av vad som helst. Är man i denna bloggdjungel så är det inte konstigt att man ibland krockar med några av dessa bloggdjur. De är inte orangutanger Im telling you. De är ormar som hugger när du minst anar. Vart vill jag komma med allt detta? Mest att jag känner att jag snart uppnåt målet med bloggandet. Kastat ljus på frågan och öppnat en hel del ögon. Jag tänker att jag så småningom kommer lämna bloggdjungeln för att fortsätta mitt engagemang där ute. Inte än på ett tag, men definitivt om ett tag. Jag kommer inte blogga för alltid men jag kommer heller inte sluta nu. Jag kan inte gå med på en värld där jag förvandlas till zombiemamman bakom telefonen, inte en dag, inte heller en timme eller ens en minut. 2017 kommer barnen inte se mig pilla i telefonen alls. Jag hoppas många många föräldrar gör som jag och parkerar mobilerna så barnen får tillbaka sina föräldrar, närvaron och delaktigheten. Det är barnen värda. Vi vet ju att minst tre barn i varje klass blir sexuellt utnyttjade.Undrar hur många i varje klass som har en zombiförälder bakom telefonerna större delen av tiden... hoppas på att den siffran blir noll också. Ett sidospår i allt detta. Men det jag ville säga var att jag kommer sluta blogga för att det är inte värt den energi det tar emellanåt. Jag vill hjälpa barn, inte dras ner av troll. Jag vill leva i nuet, inte fundera på hur jag ska paketera nuet i fyra blogginlägg per dag. Jag kanske kan hitta ett annat förhållningssätt till det som gör att jag orkar lite längre. Jag har fått förslag på att blogga halvhjärtat, men jag gör inget halvhjärtat då skiter jag hellre i't. Men jag kommer sluta, vet bara inte säkert när. ❤️ Det som började som ett socialt experiment 2010 har hållit på i snart sju år, det var längre än planerat. Men jädrar vad fina år det har varit och ni som följt mig sedan start. Innan bröllop och två barn. Sedan döskallekoppen och alla outfits framför Blå damen. Wow.. det är längesen. Nåväl, vi ska inte ta farväl nu. Ville bara flagga och förklara redan nu.
