Jag pratade med pappan till pojken som Matheo tycker är dum mot honom. Det gick väl sådär. Jag är ingen retoriker i detta område, jag är nybörjare men någonstans måste man börja. Man kan säga att jag haltade men jag försökte i alla fall. Jag frågade om pojken hade sagt någon om Matheo var dum mot honom, pappan fick stora ögon log och sa nej. Han är en sån bra person den pappan. Jag sa att det var skönt att höra men sen berättade jag att Matheo pratat om att pojken varit dum och sagt att han önskade att Matheo var död. Det landade såklart inte så bra hos pappan vilket jag kan förstå. Han blev orolig och förvånad. Han började prata om hur finkänslig hans son är och alltid är snäll mot andra. Jag förstod att han kände sig attackerad av mig så jag började om. Det var inte meningen att attackera, alls. Jag: Jag är säker på att ** är jättefin, det vet jag själv. Jag har pratat med honom fler gånger. Jag tror bara det är Matheos och hans relation som knakar lite så jag tänkte att vi kanske kan ha en playdate efter förskolan för att observera och kanske styra det där. Det kan ju hända att Matheo varit dum mot ** och ** inte har berättat det. Pappan: Ja, så kan det vara. Vi bestämde oss för att ses efter jul. Pojkens föräldrar är ju toppen så det är säkert bara en liten knut som vi kan luckra upp. Det började sådär men slutade bra. Var det ok bemötande av mig tycker ni? Jag är öppen för feedback.
