Det är inte alla dagar som jag känner hopplöshet. Men idag gör jag det. Bara idag. Jag lovar att vara stark imorgon. Jag sitter på ett lunchställe med Gustav. En bebis tittar på mig med stora ögon och jag kan för mitt liv inte förstå hur en förövare kan komma före barnen i detta land. Jag tror att alla som haft en människorättskamp genom alla sekel har känt som jag. De svarta som blev knäppta på näsan om att de minsann skulle sitta längst bak i bussen för att de säger lagen. Kvinnan ska tiga i kyrkan. Kvinnor ska inte ha rösträtt. Det säger lagen. Vissa lagar är fel. Och idag är Sverige en fristad för pedofiler på så många plan och även etablissemanget en stor tröst åt samma kategori. Hur mår pedofilen? Aldrig hur mår offret. Ta det inte så personligt säger journalisterna. Det går inte att ta det på annat sätt, det är personligt för alla oss som blivit utsatta. Den här bilden kommer vara svår att sudda ur. Den är ett svek mot "Sara" mot alla barn. Det som är sprayat på handbollstränarens hus må vara fel, men det kan vi tvätta bort. De ärr sexuellt utnyttjade barn, de Sara har, de bär hon för livet.
