Jag kände mig vrålsnygg när jag lämnade salongen för att föreläsa för 200 arkitekter om presentationsteknik. Idag har jag ett heldagsuppdrag som moderator. Men vad ruvar i mitt bröst just idag? Jag tänker mycket på hur bra Gustav och jag har det. Vilka kriser vi var igenom när jag mötte min pedofilpappa i rättegången, när jag skrev boken, väntade Evelyn. Jag var i en lång post traumatisk period då jag hatade män, hatade Gustav. Jag levde i konsekvensen av min trasiga barndom. Gustav såg det, och stod ändå kvar. För han visste att kvinnan han gift sig med var en annan. Den som klev fram nu var tillfällig, svårt trasig. Jag gick terapi och sakta kom tilliten oss emellan tillbaka. Det var verkligen som en avgrund mellan mig och alla andra. Det var inte lätt att vara gift med mig. Nu känns allt så bra. Jag är så tacksam. Tänk att vi håller varandra i handen fortfarande. Min pappa förstörde min barndom men jag lät inte honom förstöra min framtid. Det ruvar i mitt bröst. Tankar om hur Gustav och jag ska bli gamla ihop har äntligen börjat formas efter nio år ihop. Har man varit utsatt för sexuella övergrepp så är det inte ovanligt med anknytnings- och tillitsproblem. Jag har fått jobba på mina i vår relation. Att kunna planera en framtid med mannen i mitt liv och få göra det för första gången av hela mitt hjärta. Det är så stort. Stort för mig att lita på och älska en man, på riktigt. Att inte ha katastroftankar eller vänta sig det värsta. Efter nio år inser jag att det värsta händer ju inte. Gustav är ju, bra. Mer än bra. Det här var inte alls det jag hade tänkt att skriva om, men det var det mitt hjärta var fullt av. Gud vad det är lätt att blogga när man inte ruvar på någon hemlighet som en graviditet eller Evelyns diagnos. Vilket år det har varit. Vilket fint år det blir.
