Faje hade såklart rätt i att jag behövde uppsöka min psykolog, det var därför jag slängde böckerna på honom. Det träffade. Jag var där nu på kvällen och det kändes både jobbigt och toppen. Jag har lyxen att kunna gå på terapi, jag önskar att alla som har behovet kunde göra den investeringen. Jag gick via landstinget förut och då kostade det 70 kronor per tillfälle tills man fick högkostnadskortet. Men nu går jag privat. Jag har sagt det förut, men den svåraste människan att lära känna är sig själv. Speciellt när man har ett trauma i bagaget. Vad är jag och vad är konsekvenserna av min barndom? Jag får stor hjälp av terapin att närma mig svaren på det. Men jag tror inte bara att folk med trauman behöver ta reda på det. Även "vanligt" folk. Vad är jag och vad är mina arv från mina föräldrar? Upprepar jag deras misstag, tar jag över släktens förbannelser eller skapar jag nya sunda mönster baserat på mina egna val? Jag trotsar familjen Bergqvist mönster, men det är inte lätt alla gånger. Det här med att allting ska vara så fint på ytan trotsar jag ju här genom att berätta att saker är skit. Men så är det en balansgång och svårt att berätta det ibland för jag får heller inte rubba min integritet. Integritet har jag ju fått lära mig själv eftersom min pappa bröt mot den hela min uppväxt. Så att rubba fasaden och samtidigt bibehålla sin integritet kan ibland stå i konflikt. Men jag lär mig sakta balansen. Hur är det för er? Har ni hittat er själva? Vet ni skillnaden på det som är ni och det som är konsekvensen av er barndom och/eller upprätthållande av gamla familjetraditioner. Det behöver inte vara fel att upprätthålla gamla traditioner, i synnerhet när de är goda.
