Ja det får det faktiskt vara. Mitt dåliga har redan varit. Det är ok att jag har det bra. Hela barndomen längtade jag efter att få bli vuxen. Tänk att jag visste redan då att det skulle bli bra nu. Här är timmarna innan värkarna drog igång. Stefan var hos oss. Han satt bredvid mig när en stark värk kom och han har ju ingen aning om hur allt fungerar. Jag ställde mig upp över bordet och Stefan tar min arm och håller sin hand under min mage och ser skräckslagen ut. Som att barnet skulle komma från naveln. Jag började garva mitt i värken och Stefan såg generad ut och sa "Jag vet inte vad jag ska göra, jag förstår inte dessa kvinnosaker". Nej det gör han inte. Älskade Stefan. Han har förresten varit på ett gäng dejter. Så kul!
