Har ni tänkt på att semestern lite kan vara som när man var barn och ville vara med och leka. Alla ville inte leka med en medan andra ville. Man kunde antingen sörja de som inte ville eller glädjas åt dem som ville. Lite så är det under semestertider tycker jag, men skillnaden är väl att vuxna aldrig säger rakt ut "Vi vill inte leka med er" utan man får fatta vinken. Gustav och jag har turen att ha en massa som vill leka med oss och vår familj. Jag är så tacksam för det. Det är väl det som gör att jag tar lätt på när en familj kanske inte vill. Det kan ju var tusen olika små skäl som att deras barn inte vill leka med våra eller att det finns ett gäng som ligger högre upp på "Dom vill vi träffa" listan. Eller så är de inte lika sociala som oss och vill bara vara med den lilla familjen. Förr brukade jag lida av att jag kunde känna mig utanför av att en familj kanske inte ville leka och det trots att tio andra verkligen ville. Jag led av nån kronisk känsla av utanförskap trots att jag var i värmen av många. Känner ni igen det? Det har lagt sig nu. Jag hänger hellre med dom som vill hänga med oss. Ömsesidig vänskap och umgänge utan måsten eller tvång gör att det känns mycket bättre i magen.
