Jag känner att mina axlar har sjunkit ned på ett sätt som de aldrig har varit nere förut. Ett lugn och en acceptans har kommit över mig. Fomo - fear of missing out - har flugit sin kos och jag tror aldrig att den kommer tillbaka. Det är så skönt att vara i total kontakt med viljan, magkänslan och autenticiteten i en själv. Man behöver inte låtsats utan att vara otrevlig. Häromdagen sprang jag in i en person som jag annars brukat byta ”vi-måste-ses-meningar” med förut ovh samtidigt såg vi sådär bekymmersamma ut när vi egentligen båda vet att vi inte måste ses för att vi egentligen inte vill och därför aldrig tar oss tiden att ses. Så häromdagen när vi sprang på varandra så utbytte vi trevliga hur-mår-du-bra-hur-mår-du-meningar för att sen inte övergå till ”vi måste ses”. Istället log jag hela vägen infrån, ni vet, och önskade henne en riktigt bra dag. Hon log lika glatt tillbaka och såg faktiskt lättat ut hon med. Så jävla skönt. Vi måste inte. Det är bättre att umgås med dom vi vill. Och vill inte dom som vi vill umgås med så häng inte läpp för länge. Ditt gäng finns därute, men inte där läppar hänger. Det behöver inte vara de coola, de behöver inte vara många det kan vara en ensdaste person som är ditt ”gäng” för att hen gör dig glad på riktigt. Va där istället, där smilbanden drar.❤️
