Igår hade jag en metaupplevelse. Jag stod och drack bubbel med våra kursdeltagare av Snacka Snyggare och så kände jag plötsligt en sån enorm tacksamhet. Tacksamhet över att jag lever, får se och uppleva just den stunden. Att jag var omringad av en fullsatt kurs och skara personer som verkligen strålade och var glada över det företag Gustav och jag startade för 7 år sedan. Nu skulle det här inlägget inte vara nån marknadsföring av Snacka Snyggt, utan mer hur min dödsångest har avtagit. Lite de senaste dagarna antar jag. Jag känner att oavsett vad som händer efter döden så är jag tacksam för detta fönster till livet. Att jag fått vara med så här långt och fick vara med över huvudtaget. Jag hoppas såklart att jag får vara med länge till, men jag är otroligt tacksam. Tacksam för att livet inte tog slut medan jag fortfarande var sexuellt utnyttjad av Tor, utan att jag fick bli fri från det, konfrontera och anmäla honom, skriva en bok om det, bli tackad för boken. Jag är tacksam för att jag fick överleva och träffa min stora kärlek Gustav och att vi fått tre barn ihop. Tacksam för att jag inte dog under tiden som jag var mobbad utan att jag fick många och riktigt fina vänner. Jag är glad att jag överlevde och fick min älskade Daniela som vän. Henne och många fler såklart, men wow vad tacksam jag är för henne. Jag sitter på ett slott och skriver feedback till kursdeltagarna och tacksamhet bor i mitt bröst nu när jag jobbar. Tack för detta fönster. Tack för att jag får vara med. Tack.
