Jag har perioder då jag äter tablettaskar som godis. Det vet ni som har varit här ett tag. Tar jag en eller två? Nej, varför vara blygsam när man kan leva fullt ut. Jag kanske dör om en minut. Då ska det vara med munnen full av goda tabletter istället för en. Men när jag går där längs perrongen för att kliva på tåget. Då jag har alla tabletter i munnen, då är jag livrädd över att jag ska träffa någon som jag måste morsa på. Den där "lysande" idén om att ta alla tabletter i ett svep känns plötsligt, sådär. Hur mörkar jag att jag har munnen full av tabletter. Eller ska jag bara ÄGA alla tabletter och le med hela ansiktet i andan "vaddå, det är väl inget konstigt". Nej det går inte. Bara ingen jag känner ser mig eller jag får syn på någon jag känner. Tror ni inte att jag gör det då jag går där på perrongen... Jag ser ett bekant ansikte närma sig. Inte vilket som helst utan ni vet det där ansiktet man inte kan placera heller. Fan. Det är inte så att jag vill stanna och göra det jag brukar - låtsats att jag visst vet vem det är och nu dessutom med munnen full av 30 tabletter. Näe, det går inte. Mannen närmar sig och ser glad ut. Tåget står på perrongen och jag låtsats få bråttom till tåget som det verkar som han också ska på. I stundens hetta kommer jag på ett trix. Jag gör en för mig och för honom okänd gest som får honom att se ut som ett frågetecken. Jag däremot ser självsäker ut som att jag och alla andra vet vad det betyder. Sen gör jag det fulaste. Jag springer därifrån. Japp, det hände Elaine Eksvärd på Perrong 10 Stockholm central. Tåget gick till Skövde. /Elaine, är knäpp.
