Vår fina Meryem! Det är så skönt med gäster som inte är gäster, som känner sig som hemma och tar ansvar över sig själv. Meryem behöver varken uppassning eller underhållning, hon flyter med. Och vill hon göra något så gör hon det, med eller utan oss. Hon är det perfekta resesällskapet. Jag kan tycka det är jobbigt med sådana som vill bli underhållna och inte kan själva - man måste följa med på allt. Mest för jag är rätt ängslig och vill att folk ska ha det bra, om det ligger helt på mitt ansvar så blir det ingen vidare semester. Har ni några resesällskap som är era favoriter och vad gör dom så bra? Jag pratade förresten med Jennie igår och undrade hur jag orkar med påhoppen från vissa bloggläsare. Jag tycker inte att jag får påhopp från er, snarare upprörda känslor och en massa kärlek. Det få som hoppar på mig hoppar jag tillbaka på, men bara när jag är gravid. Det är bara då jag orkar och får en skön ventil för hormonerna. Annars är jag faktiskt mer som en koalabjörn som blir arg kanske var 5:e månad. Det vet ni som har varit här länge, det var därför det förra inlägget inte gjorde er. Men ni som ändå blev förvånade förstår jag och känner mig chill med era känslor. Och jag har längtat efter att känna så. Ända sedan jag såg hur mycket hat Bella fått genom åren hur hon log mot mig och sa "Jag kommer alltid att uttrycka min åsikt oavsett folks reaktioner". Hon sa det ett sånt lugn som jag tyckte var avundansvärt. Och alla människor som har gjort skillnad i världen har vågat uttrycka och stå för sina åsikter oavsett folks reaktioner. Jag tror vi är många som skulle vilja ha den förmågan oavsett vad vi har för åsikter. Sen kan man inte bli upprörd över att andra blir upprörda, det kommer liksom på köpet. Lady dahmer är också en sån person som jag beundrar. Hon kämpar för kvinnor, kan vara oretorisk och förbannad på män. Hon tar så mycket skit men hävdar ändå sin åsikt oavsett hur många som inte håller med eller hotar med alltifrån att slå henne till att lämna hennes blogg. Hon skriver fö grymt bra idag om en SDU:are. Jag kommer kriga för utsatta barn och mot de som utsätter dom kommer jag vara en arg krigare. Varför? För det är sån jag är i det fallet och det behövs olika männiksor på fältet. Det behövs de som förstår bakomliggande ordaker och hjälper förövarna som utsätter barnen. Det finns de som jobbar förebyggande för att barn inte ska bli utsatta. I morgonsofforna finns det psykologer som förklarar hur förövarna tänker (som såklart är en viktig del) och så finns det vi som pratar om hur barnen mår och hur genomvidriga vi tycker förövarna är. Malcom X och Martin Luther King kämpade för svartas rättigheter på olika sätt. Medan svarta brändes levande på kors, dödades och diskriminerades för sin hudfärg så sa den ene "älska din fiende" mendan den andra sa "slå tillbaka" och Malcom X kallade även den vita mannen för djävulen. Opedagogiskt? Ja, kanske men här blir jag hobbypsykologen och förstår ilskan med tanke på de omständigheterna som svarta levde under. Oavsett så beundrar jag både Martin L King och Malcom X för att de vågade uttrycka sin åsikt. Den ene visade hopp om framtiden och den andra skrämde en hel del vita rasister om konsekvenser. Och när barn felbehandlade, våldtagna och sexuellt utnyttjade var 6:e minut bara i USA (jag vågar inte tänka på hur ofta det blir om man räknar med hela världen) så är jag av den mer opedagogiska naturen. Jag blir vansinnig. Men jag har också ett hopp om framtiden och hämtar inspiration för det som kan göras i Sverige. Erin är en stor inspiration. Jag kommer att vara Elaine och uttrycka mina åsikter - retoriska och mindre retoriska. Det kommer finnas de som har problem med det och vet ni vad? Det är helt fine. Jag önskar er samma trygghet när det gäller era åsikter. Stor kram på er.
