Hej finingar, hoppas ni har haft en bra måndag. Vi åkte på en dagsutflykt till Västerås och hälsade på några kompisar. Så jag skippade promenaden idag, kändes som att åtta dagar i sträck är hurtigt nog. Jag kör en promenad i morgon och lite träning. Jag tycker att den här sommaren är så mysig, att ta dagen som den kommer bara. Det enda jobbiga är att jag tror att jag har fått en pytteliten depression. Jag har väldigt låg tröskel för att tårarna ska komma nuförtiden. Jag satt och storbölade på väg till Västerås över ett pyttelitet tjafs som Gustav och jag hade. Jag verkligen hulkade och fick hålla en handduk för ansiktet. Det värsta eller kanske bästa är att jag i stunden vet att det är hormoner så jag kan berätta för Gustav att det inte är hans fel. Det är märkligt det här. Men jag försöker inte överanalysera det alls, jag låter känslorna komma, accepterar dem och går vidare. Är ni några mamas som känner igen er?
