Efter en dag i Almedalen med mycket retorikträning och retoriktips så minglade jag. En smula djupt prat och en skopa ytligt på minglena. Då kändes det bra med lite avbrott. På ett mingel kom en gammal kollega till min farfar fram till mig och sa "Fröken Bergqvist!". Mitt gamla efternamn, farfars efternamn. Det värmde mitt i det kyliga Visby. Min farfar lät bygga Farsta centrum en gång i tiden. Det var en stor sak då, Europas största centrum. Farfar tog med Inger på dejt dit en dag för att imponera. Hon rynkade på näsan och sa "Vad fult." och farfar förälskade sig i henne där och då, både i hennes lättsamhet och rättframhet. Farfar är borta, men kollegan är kvar. Nu stod vi med varsitt glas vin och han presenterade mig stolt för son. Artikulerade att jag var Arne Bergqvists barnbarn. Farfar är någon för folk, även om han inte är med oss idag. Han hade varit stolt, så där stolt att tårarna hade letat sig fram. Under Almedalsveckan är det andra personer som är något. Det är svårt att få sanna möten och samtal med folk eftersom Almedalsveckan känns som en kollektiv jakt på vart alla som är något är? Jag tycker det är lite, sorgligt. Därför är det skönt att gå hem precis innan kvällsjakten sätter igång. Bara gå hem till dom som är något för mig. Igår kväll var det Teresa - min bästa väns lillasyster. Vi satt i hennes säng och lyssnade på Gidlunds sommarprat medan resten av huset sov. Våra magar vred sig, känslosuckarna avlöstes med tårar och nickningar. Jag ska lyssna på det här många gånger, för att ta in allt en endaste gång, går inte. Livet är för kort för att minglas bort i en ytlig virvelvind av kallprat eller CV-tävlingar. Kära läsare skit i alla dom som är något för världen. Ta istället vara på dem som är något för er. /Elaine, är lite Almedalsillamående, men bara lite.
