Idag var jag professionella Elaine. Jag lämnade filosofen hemma, men jag var fortfarande personlig - det är jag alltid. Efter att ha fått prata om min älskade farfar för Lennart Persson, radiolyssnarna och ett gäng åhörare från Almedalen. Efter det var mitt hjärta mer öppet för Almedalen och då var det som att mer sanna möten tog plats. Stephanie, som vanligtvis bor i USA och är en bloggvän, tog sig ned till Retorikakuten för att träffa mig och ge mig en present (!). Så generöst, men sån är Stephanie. Hon var så generös att hon bjöd oss på den här blodpuddinghistorien för ett tag sen. Så kul! Vi stod och pratade och kramade om varandra för det kändes ju som en kompis. Jag vet, jag känner inte er som läser bloggen. Men att ni känner mig gör faktiskt skillnad. Ni har varit med mig genom farfars bortgång, mammatvivel och mycket annat. Så att när jag säger "farfar" så är inte ni som alla andra, ni vet vad som ligger bakom de orden för mig. Det gör skillnad trots att jag inte känner er. Jag fick prata retorik med MP:s förre språkrör Peter Eriksson och vassa Lennart Ekdahl. Sen fick jag komma hem och hålla i dessa gosiga fötter. /Elaine, lägger sig ned sluter ögonen och lyssnar till Gidlunds sommarprat igen.
