Vilken svår fråga. Min nyckel till lycka är att göra det som gör mig lycklig och försöka göra andra lyckliga också – som att ta farfar till fotografiska museet eller bjuda mamma på en resa till Paris. Det är lycka för mig. För jag minns när vi bodde i Bredäng och vände på varenda krona. Oj vad mamma kämpade och vad ledsen hon var när hon inte hade råd att köpa en ordentlig vinterjacka till mig utan att jag fick använda samma några år. Men hon gav mig så mycket kärlek att jag var varm ändå och ville ge tillbaka en vacker dag – att jag kan göra det idag, det är lycka för mig. Jag visste att jag skulle bli lycklig om jag fick jobba som retorikkonsult – men jag var tvungen att samla mod att gå min egen väg trots andras tvivel. Min mamma stöttade mig massor och min kusin Wendy (som mer är som en storasyster) också. Att ha gått min väg har gjort mig riktigt lycklig. Men ibland får jag brottas med andras förväntningar och idé om lycka. Som att vara med i tv och kommentera politikers retorik, det är kanske en fjäder i hatten men är det verkligen lycka? Tackar jag ja för att det gör mig lycklig eller för att världen ser det som ett mått på att lyckas? Jag vet faktiskt inte? Normen är svår. När jag skriver det här så sitter jag i kavaj på ett flyg till Malmö. Har jag kavaj för att jag vill, gör det mig lycklig? Eller gör jag det för att samhället har uppfostrat mig att tro att så ser man ut när man är lyckad? Jag vet inte? Jag tror att det är viktigt att granska sig själv i sin jakt på lycka så att man inte bara strävar efter att göra vägval som andra tycker är lycka – nej, hitta din alldeles egen lycka.
