Någon sa att det är svårt att låta hjärnan fatta beslut framför hjärtat. Jag tänkte att jag skulle införa en ny kategori som anonymiserar föremålet för tankarna jag har. Ibland har jag ju inte ens träffat föremålet, det kan vara en kompis till en kompis som går igenom något som får mitt huvud att gå loss. Jag har inte bloggat om dessa saker, men jag tändkr att när det har gått en lång tid och det är omöjligt att klura ut vem det är så kan jag dela med mig av hur jag tänker. Ni är ju ändå inte intresserad av skvaller, mer av mina och andras tankar. Jag har ju kommit förbi den där naiva fasen där man tror att "och så levde de lyckliga i alla sina dagar". Jag tror att den tar slut i småbarnsåren någonstans. Nu är man mer realist och trots att jag och Gustav är lyckliga så är jag inte naiv nog att blunda för att det säkert kommer utmaningar. Hälften av mina vänner separerar i detta nu. Japp så är det på andra sidan. När det gäller seperationer generellt så är det många som sniffar på gräset på andra sidan och upptäcker att "winter has come" på den egna sidan. Vissa konstaterar att det där gröna gräset på andra sidan är en illusion, så de stannar kvar i relationen. Andra går över, stannar kvar och njuter av ett grön gräs en hel livstid, medan andra som går över märker att med vardagen så kom även vintern till det en gång gröna gräset. Jag tycker synd om folk som tvingas fatta ett sånt osäkert beslut, i synnerhet när de har barn. Men jag tycker också synd om dom som fattar ett rationellt beslut, de stannar kvar i vintenr, men så klappar hjärtat för en annan. En sån fick jag höra om. Hon hade ett barn och blev kär i en annan man. Hon tog en paus med sin make och började träffa den andre. Omständigheterna de träffades under var sagolika, mest för att det var på fritiden och utan barn. Hon såg att han inte fick ihop sin vardag, men det gör väl inget så länge hon var kär? Det var inte förrän de började dela vardag lite smått som hon tidigt märkte att hon skulle bli tvåbarnsmamma om hon hade blivit tillsammans med den andra. Tvåbarnsmamma till mannen, han klarade sig inte själv. Hon gjorde slut innan deras liv hann flätas ihop för mycket men också innan lågan släcktes. Nu tre år senare är den fortfarande kvar. Hon tänker på den där mannen och vet att känslorna skulle ha tagit slut av allt praktiskt kaps, men hon gick innan känslorna hade försvunnit. Så nu sitter hon där, separerad med en sexåring och ett hjärta som klappar för en hopplös man. Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker det låter jäkla sorgligt. Är det inte bättre att gå all in och se om det kommer fungera istället för att fatta rationella beslut innan hjärtat är med på besluten? Vad tänker ni? Har ni varit med om liknande?
