Nu på morgonen är det dags för det man inte kunnat föreställa sig. Att en nära vän skulle få begrava sin lillasyster. Jag skulle först gå till begravningen själv, men kom på att det nog är klokt att Gustav följer med. Jag kan inte sluta gråta bara jag skriver detta. Ami... Och att Josefin och hennes föräldrar - Amis mamma och pappa - ska tvingas begrava sin dotter. "Det är inte naturligt" sa farfar när han begravde min farbror Jan son dog av cancer 50 år gammal. Han blev ändå 50 år, men farfar blev såklart förtvivlad och tyckte att han kunde fått dö i Jans ställe. Det är inte naturligt att begrava sitt barn. Jag förstår inte hur föräldrar orkar. Jag tror inte att de gör det, men de har inget val. De lever såklart inte vidare, de överlever vidare. Så måste det vara. Att låta smärtan vara del av en resten av livet. Josefin har ju tänkt väldigt praktiskt kan jag tänka mig. Eller jag vet att hon gjort det och inte kunnat ta in allt riktigt, inte innan begravningen. Vi pratade länge i onsdags när jag bodde på Tylösands hotell. Hon berättade om de som plötsligt ställt upp och de vänner som försvunnit under dessa svåra tider. Snopet, men också väntat tyvärr. I kriser och i framgångar så brukar folk visa olika trynen. Men de stabila är som de alltid är oavsett - kärleksfulla. Här nämner tidningarna fonden som Josefin och hennes mamma har startat i Amis minne. Jag kanske inte kommer blogga så frekvent idag. Har ingen aning om hur dagen kommer te sig, men jag vill kunna vara där för Josefin.
