... Brevbäraren kom aldrig och jag höll på att avlida av ånger. Inom två dagar skulle mitt kärleksbrev vara i Olas brevlåda från "din Elaine". Jag orkar inte! Jag stod och stampade och paniken gav mig tårar. Sprang från Bredängs centrum till Bredängsvägen 206. Ja, jag var 13år men fortfarande ett barn som gärna sprang till sina destinationer. Tänk om man hade gjort det idag. Väl hemma så ringde jag Lisa Malmborg och pratade om allt annat än Ola. Lisa var cool och tillsammans med Andreas i 9:an. Jag var aldrig tillsammans med killar. Jag var barn mycket längre än mina kompisar och kom nog inte i puberteten förrän slutet av 8:an. Jag var fortfarande kär på avstånd och tyckte att det här med att hångla och sova över hos killar, ja till och med smink, det var väldigt främmande. Jag skrev kärleksbrev och klistrade på hjärtan istället. Jag gick till skolan tidigt på måndagen. Var ju tvungen att vakta Olas brevlåda. Tyvärr hade han två bröder som kunde komma förbi närsomhelst. Jesus kristus. Jag promenerade mot hans hus och hans pappa öppnade grinden och kastade ett öga på mig och resten av omgivningen. Jag frös till is och sprang sedan därifrån till skolan. Han vände sig mot mig och jag kände hur han tittade undrande. Ola slutade 15.30 på måndagar och jag 14.15. Jag hittade alltid på en ursäkt att vänta på honom bara för att få ta sällskap de där 150 metrarna innan han svängde höger och jag gick vidare mot buss 163. Men denna gång hade jag en ursäkt, jag skulle komma åt mitt kärleksbrev. Han kom ner för trappan med sina långa ben och blonda lockiga hår. Jag svalde hårt och tog ett djupt andetag för att dämpa de hårda hjärtslagen. Gud vad kär jag var. Han log när han såg mig och sa "Hej Elaine!". jag försökte spela cool och oberörd och sa "Hej" allvarligt. Jag: Mina kompisar har skickat ett kärleksbrev till dig och ljugit och sagt att det är från mig. Ola förvånat: Jaha, varför det? Jag: Jag vet inte. På skämt typ. Men jag måste ha det. Ola: Ok... Så vi gick sakta mot hans hus. Jag gick extra långsamt för jag ville inte att promenaden skulle ta slut, det ville jag aldrig. Mentalt så tog han min hand och jag var hans tjej. Ola: då var vi framme... Vi stod framför hans vita brevlåda och jag var livrädd. Han tog upp ett vitt kuvert med rosa hjärtan och pussmun stor nog att vara min egen. Det var min.. Jag fick panik och skrek: Där är det!" och roffade åt mig brevet. Ola såg lite förvånad ut och sa: Hur visste du att det var det? Jag fräste: Jag bara vet! OK! Ola: Ok... Sen sprang jag därifrån mot buss 163. I väntan på brevet rev jag sönder det i tusen bitar och på kvällen grät jag för det kändes som hjärtat hade delat sig i lika många bitar. Jag hade ju inte blivit dissad, men jag hade lagt mig på startlinjen. Och att inte springa loppet är ju också att förlora. Jag skrev en dikt om mitt ledsna tillstånd. Ola, när vi blir stora, så ska det vara du och jag ola, Kan du vänta, ta mitt hjärta och hämta, lite tid, får jag frid, du känner inte mig, men jag älskar dig, hej hej... - Elaine 13 år.
