Långa och tunga promenader längs Barceloneta med min bästis på den tiden – Amina. Det som var tungt var våra hjärtan eftersom vi inte älskade oss tillräckligt mycket för att hänga med killar som förtjänade oss. Men vi älskade oss tillräckligt mycket för att hänga med varandra. Vi var varandras allt – bästa vänner, familj, syster, rådgivare, tröst, nöd i natten efter ett bråk men killen. Vi gick ut och festade på det enda ställena där killarna behandlade oss bra på den tiden – gayklubbar. Men ibland blev man bara så trött på allt. Festandet, manana-tänket och dessa flummiga varelser som tog dagen som den kom utan minsta tanke på-, eller plan för framtiden. Det var befriande med dessa Peter-pan-människor som aldrig växte upp, men också panikartat eftersom både Amina och jag faktiskt inte ville vara unga för alltid. En vuxen röst växte fram i mitt bröst som sakta skulle ta den trasiga tjejen från Barcelona till Stockholm och göra henne till en stark kvinna. Det sker inte på en dag. Men jag hämtade energi och kärlek på mitt sätt. En promenad längs Barceloneta med en bästis och ett stopp för att överösas av villkorslös kärlek från ett gäng söta franska bulldogs. Det är de små sakerna som bygger upp oss för de stora sakerna. Det gäller att ta det man kan få och avlägsna sig från dem som inte älskar dig. Avlägsna dig från ”aj” som inte är det minsta konstruktivt. Gosa med en fransk bulldog.
