Det är bara så jag kan beskriva det när jag sprang på min bästis från tiden innan skolan blev en jobbig plats. En ljuvlig tid, då Madonna var vår idol. Vi sprang ut i skogen, gjorde danser och busringde till killar. Önskade saker när tunnelbanan i silver åkte förbi. Jag har inte sett henne på kanske femton år. Men nu stod hon där alldeles höggravid, med sin lilla son Alessio och sin mamma som jag har sovit över hos så många gånger under barndomen. Min Melina Talini. Det kändes som att träffa en syster. Det kanske låter märkligt, men vi var så små när vi var bästisar och vi var det i härliga år. Åren efter det drabbade livet och svårigheter oss båda och nu möttes vi igen. Två starka lyckliga kvinnor på andra sidan. Och vilken lycka. Jag plockade upp Alessio som om det vore det mest naturliga i världen och berättade att jag var Tant Elaine, eller nej. Din moster. Typ. En avlägsen kusin, fast mycket nära ändå. sen pussade jag på hans kinder som har samma smilgropar som sin mamma. Det var svårt att hålla tillbaka glädjetårarna. Vi bubblade så mycket vi kunde med våra barn springandes på Nacka Forum. Melina var så glad att min son hade ett italienskt namn - Matheo. Sen när vi gick så kramade vi varandra länge länge. Det har ju gått femton år, minst. Nu tänker jag inte låta det gå en vecka. Vi var lyckliga när vi var bästisar och här är vi på andra sidan, tjugo år senare och är lyckliga igen. Kanske är det just lycka vi skulle dela?
