Jag grät en skvätt vi frukostbordet när jag tänkte på Matheo sju månader. Hur han såg ut när jag ammat honom och han precis drog sig ifrån bröstet med huvudet och log belåtet samtidigt som han somnade. Gud vad jag kan sakna den tiden och sörja att den inte kommer tillbaka. Med Maggan ska jag filma alla dessa mysiga ögonblick för jag hör alltför många föräldrar med vuxna barn som inte ens minns sina barns småbarnsår. Det är ju katastrof speciellt när ögonblicken var så meningsfulla i stunden. Jag minns såklart fortfarande den här tiden för att den är färsk. Men jag vill aldrig glömma. Jag ska filma och kan tänka mig att det förmodligen blir under mina sista år på denna planet, då jag inte har någon framtid att se fram emot som jag kommer titta tillbaka. Njuta av när min kropp var full av liv och gav liv och mat till mina barn. Jag ska fånga de ögonblicken och tanten Elaine, jag vet att hon kommer att vara mycket tacksam. Det som får mig att gråta bara jag skriver detta är att Matheo kommer vara vuxen då. Han kommer inte förstå magin med att titta på en film där jag ammar honom som liten. Inte förstå det magiska band som han och jag hade när han var bebis. Det förstår ju inte vi vuxna barn såklart. Jag kommer sakna den där lilla varelsen och mitt hjärta gör ont när jag tänker att jag aldrig kommer få uppleva honom igen. Gud vad blödig jag blir nu. Jag ska krama och nosa på Matheos snart treåriga kinder så mycket det går när han är hemma från förskolan. Det gäller att njuta i nuet för plötsligt är det historia.
