Jag pratade med Jenny och David om den konstiga känslan av att plötsligt vara över någon som man inte trodde att man kunnat leva utan. Det hände mig för länge längesen, men jag minns när vi gick skilda vägar och jag på riktigt kände att marken öppnades, benen gav vika och jag ville inget annat än att gå efter honom. Världens färger försvann utan honom. Vi blev tillsammans igen och färgerna kom tillbaka. Jag höll i honom hårt, såg han i ögonen och sa "Jag släpper dig aldrig". Han trodde på mig. Jag trodde på oss. Men tiden gick och irritationen steg och attraktionen avtog. Jag kände mig som en mamma utan att ens vara i närheten av att ha eller längtan efter barn. Min kärlek kändes som min tonårsson. Jag behövde förklara banala saker som var svårt för honom. Det var så svårt för det fanns inget ont i honom, men just den egenskapen dödade attraktionen. Jag släppte honom, precis så som Boris hade släppte mig en gång i tiden - snabbt och ärligt. Det bästa sättet för att låta någon gå vidare snabbt och inte plåga sig själv med tankarna "tänk om". Det fanns inget att tänka till om. Jag gjorde slut och var tydlig med varför. Han gick och gick vidare fyra månader senare. Jag minns när jag fick beskedet att han hade träffat en ny, precis så som jag hade önskat högt månaderna innan. Jag blev snopen, förvånad och lite chockad. Jag sa "Åh vad bra för det var det jag ville". Mitt tonfall var inte övertygande, nästan frågande. Sällskapet tittade på mig och höll nästan som några tysta minuter för mig, för oss. Slutet var definitivt. De lät beskedet sjunka in. Jag var rädd. Kommer jag bli ledsen? Kan jag gå? Öppnar sig marken nu? Men jag gick, marken var stabil och sorgen kom aldrig. Det där med att önska att ens ex träffar en ny är verkligen det ultimata beviset på att man inte längre vill, att man inte är kär, men ändå har kärlek kvar för att vilja den andra väl. Känner ni igen det? Men jag lovade mig själv att aldrig bli ihop med någon igen förrän jag visste att det skulle hålla för livet. Och så blev det. Jag höll mig utanför stabila konstellationer tills jag träffade Gustav. Jag pallar inte med seperationer. Det känns så onaturligt att den man tittat så djupt i ögonen och låtit näsorna nudda varandra med orden "Jag älskar dig" och sen ska det ta slut. Vi ses inte mer. Du lever, jag lever, men aldrig tillsammans igen. Det är inte min grej. Därför har jag haft många flyktiga relationer. Jag ville inte slå rot där man senare tvingas rycka upp. Det gör för ont. Den här roten ska inte upp ❤Nio år i år❤
