Jag sitter på hotellrummet och funderar på det här med sanningen. Under kursen så jobbar vi mycket med sanningar - subjektiva sådana. Men varje kursdeltagares sanning är värdefull oavsett hur mycket statistik eller vetenskap den sanningen saknar. Den ska fram och den får oss att växa. Jag kan inte låta bli att tänka på hur jag förhåller mig till sanningen i mitt liv. Jag älskar sanningen. Det är misstanken om att folk inte säger det som de tycker egentligen - det gör mig ängslig. Som att ha varit hos doktorn och vänta på det där beskedet. Väntan är mycket värre än själva sjukdomsbeskedet. Så de som väntar med dåliga besked gör fel. De flesta av oss känner röken av de dåliga beskeden, speciellt när de kommer från de som står oss nära. Bättre att du berättar än att låta mig vistas bland röklukt och frukta elden för länge. Förväntansångest är värre än besked. Bring it on, the truth shall set me free. Han lät mig vistas i röken i två veckor innan jag ringde upp och sa "Ska du göra slut med mig så ska du göra det öga mot öga". Han, min pojkvän 2006. Han svarade ok och jag satt och väntade snällt i min lägenhet på bokvägen 5. Röken kom närmare, tätnade och plötsligt var elden där när han sa: Jag älskar inte dig. Jag vill göra slut." Ett hemskt besked som lämnade mig som en liten hög på golvet i min lilla underbara etta som han skulle flytta in i samma vecka. Han tog alla sina saker och lämnade mig med alla minnen, våra minnen. Han gav mig sanningen och det var en av de värsta jag har tagit emot. Här skulle jag skriva något hurtigt som "Men jag hittade min prins osv" men jag känner inte för det. Den sanningen gjorde ont, jävligt ont. Lämnade brännmärken och nu när jag tittar på ärret som är kvar så ser jag förvisso att det är läkt, men tänker ändå AJ, det där gjorde ont. Minnen, dessa minnen... /Elaine, lägger ner telefonen och stirrar upp i himmelsängens tak där hennes minnen spelas upp.
