Det glutenintolleranta livet går framåt. Deppen har försvunnit, men det som har tillkommit är skräcken för att få mig gluten. Den knocken, magsmärtan, tröttheten och illamåendet, som gluten ger mig. Det gör att det inte alls är värt eller ens lockande med bullar eller bröd. Min hjärna ser det som rent och skärt gift. Av de gånger jag har fått det i mig så har hjärnan kognitivt lärt sig att gå från att uppfatta gluten från gott till gift. Det är rätt skönt, min kropp pallar inte konsekvenserna helt enkelt. Jag har bokat tid hos läkare för att se exakt hur glutenintollerant jag är. Det finns grader av det där och vi har det ju i släkten. Där är det i princip omöjligt för de glutenintolleranta att ens få i sig en smula bröd. Jag önskar bara att världen hade fler glutenfria alternativ. Att man struntade att hälla i ströbröd i köttbullar osv. Ja, det var min lilla glutentanke, från sorg till skräck för gluten. Hur känner ni andra glutenkänsliga varelser? Som jag?
