Igår anordnade Faje nationaldagsfirande dagen före. Det gör han varje år och vi samlas ett gäng och grillar, dricker och bara umgås. Jag fick träffa Jocke som jag inte har träffat på länge och som ni nog inte hört talas om på bloggen. Jocke var min absolut bästa killkompis under gymnasiet och efteråt. Vi var piff och puff, hängde ihop och bodde i min lägenhet på bokvägen 5 när han och hans tjej hade gjort slut. Vi tog hand om varandra och har blivit mer som syskon. Bråkat, helvete vad vi har bråkat han och jag. Folk som inte kände oss skulle kanske tro att det var något mellan oss, men i vårt kompisgäng så vet ju alla att det var Jocke och Ella. Tanken på oss två som par var bara bisarr. Hur som så kom Gustav och Sanna (Joceks supergoa och heta sambo) in i våra liv och sen även småbarnsåren. Så man kan säga att vi inte umgås längre men står varandra precis lika nära. Så när Matheo träffade Jocke för första gången och direkt bondade så blev jag paparazzi. För där stod min son och fick instant connection med min bror från en annan mor som jag älskar massor. Jag vet inte vad som hände men mitt i allt så börjar tårarna forsa ned, jag kunde inte stoppa det. Lyckotårar men samtidigt fattade jag hur jävla mycket jag saknar Jocke och hur glad jag är att Matheo direkt tydde sig till honom. Har svårt att hålla tillbaka tårarna nu när jag skriver detta. Det är en ny upplevelse att se ens barn fatta den underbara grejen med personer man älskar, en sån som Jocke.
