Mammaledigheten? Jag hade glömt hur förjävla tråkigt det är. Gud! Jag älskar att vara mamma, älskar såklart mina barn, men den här jädra mammaledigheten dödar mig. Dör tristessdöden. Jag minns inte att jag gjorde det med Matheo, men förmodligen gjorde jag det och har förträngt det. Evelyn är ju söt, men sover ju mest hela tiden så hela grejen med ledigheten är ju rätt ensam. Man kan ju träffa upp andra föräldralediga såklart, men det känns som att toppa tristessen med att prata om sina ständigt sovande barn. Jag längtar efter vuxentid med vuxna som inte vill prata barn. Längtar efter snygga kläder, ett glas rosé i solen med vänner, monsterträna crossfit. Gud så jag längtar just nu. Gah! Ok, note to self (bara så jag är beredd om vi skulle ha turen att bli gravida med en tredje): MAMMALEDIGHET ÄR SJUUUUUUKT TRÅKIGT! Så nu har jag sagt det. /Elaine, pillar bort ett plåster från hälen, det gör sjukt ont och är typ dagens "happening".... Efifan, ber om ursäkt till er arga själar här.
