Gustav köpte hem playdoh-deg igår. Så kul! Jag blev nog mer lyrisk än Matheo. Jag älskar lukten av det! Och känslan är magisk. Vi satt i säkert två timmar och gjorde stjärnor, pizzor och annat skoj. Det är nästan lite som nån sorts meditation att låta hela ens fokus ägnas åt att knåda färgglada klumpar med sin son. Jag sörjer lite att jag inte kommer kunna ge Matheo mitt fulla fokus när Maggan är ute, samtidigt som att det känns nyttigt också. Han har sina päron runt sitt lillfinger och så fungerar inte riktigt världen där ute. Det finns fler att ta hänsyn till och vad kan inte lära en det bättre än ett syskon? Är det bara jag eller kan inte man ibland enkelt förstå när en vuxen person har varit ett ensambarn. Säkert bara mina fördomar. Men jag tycker det samma kan gälla de som växt upp med en drös syskon där man inte lärt sig att dela med sig utan kämpar med näbbar och klor att få sin del.
