Min son har blivit två år och han har vuxit till att bli en mer säker individ. Från att ha blivit förtvivlad när Gustav eller jag har gått så har istället börjat vinka glatt och säga "Hej då mamma". Jag blev lite snopen när han sa det i morse. Ville sätta mig ned och förklara att jag skulle hela vägen till Norge, men kommer tillbaka i eftermiddag. Det behövdes inte. Matheo lekte med sina lastbilar och var nöjd. Jag var inte riktigt lika nöjd. Frågade om han inte ville ha en kram ändå. Han log med alla sina små gaddar, tittade på mig och sa "Nej". Nehepp. Jag kände mig en smula avvisad, men mest glad. Gustav och jag har tillsammans lyckats ge Matheo en grundtrygghet. Även om vi inte fysiskt är med honom varje minut så är vi ändå hos honom, det vet han. Kan tänka mig att det är så jag kommer känna om en 16år när Matheo flyttar hemifrån. En smula avvisad, men väldigt lycklig över att jag har en trygg och självständig son.
