Postförlossningskroppen, helt ärligt? Jag läser era kommentarer och ser att ni är många som vantrivs i kropparna efter förlossningen. Man känner ju inte igen sig själv i spegeln, samtidigt som man är så glad att den fungerar - kroppen. Så hur känner jag mig? Helt ärligt? Precis som er. Jag tycker inte det är så kul att inte kunna se fötterna när jag står upp eller underlivet när jag sitter på toa. Men jag säger ändå snälla saker till mig själv och viker mig inte för fåfänga. Varför? För att det är taskigt. Jag tänker mig att jag är Evelyn om trettio år och hon har en bild på sig själv som nyförlöst och säger "men gud den här kan jag inte lägga upp på mig själv". En sån mening från min dotter, att höra hennes självförakt. Det skulle få mig att gå sönder. Jag vill vara lika kärleksfull mot mig själv så jag agerar därefter. Och sen känner jag ansvar för er. Varför ska jag hålla in magen på kort när magen i själva verket hänger över shortsen? Jag vill inte visa er en falsk värld som får er att må dåligt utan en verklig. Det kanske får er att släppa ut magarna och tänka "Herregud, kan Elaine göra det för 200.000 läsare så kan väl jag göra detsamma på en promenad i parken." Och hur fint är det inte att visa hur man ser ut och dessutom stå bredvid en snygging som älskar och är stolt över mig oavsett vad. Jag tänker varken hålla in magen eller verkligheten. Sen tänker jag vara snäll mot mig själv, lika snäll som Gustav är mot mig och jag hade varit mot Evelyn. Var det ni med. Tänk "Vad hade jag sagt till en dotter" och säg samma sak till er själva.
