Jag sitter och tittar på gamla bilder och hittade ett roligt från förra sommaren. Gustav och jag fick hålla i lilla Alma som inte alls var glad över det. Jag älskar Gustavs panikleende och hur jag tar mig på magen, vet inte riktigt om jag var redo än. Tänk att det skulle bli så annorlunda. Nu pratar vi om knodden säkert tio gånger per dag. Gustav masserar och klappar på magen säker lika många gånger. Jag hoppas verkligen att allt går bra. Jag hade en mardröm om att bebisen kom ut för tidigt och dog i mina händer. Jag vet att man inte ska tänka så, men skulle vi få missfall så skulle vi bli helt förtvivlade. Hade det hänt innan 12:e veckan så hade det inte varit lika farligt, då var vi beredda på de. Men nu har vi ju ställt in oss på att bli föräldrar och knodden det är ju liksom vår knodd redan nu. Usch... nu blev jag orolig. Jag vill bara känna sparkarna, skulle vara så skönt.
