Varför ska lycka och sorg ligga så nära varandra? Varför ska den som är skälet till ens smilgropar kunna vara skälet till ens hjärtskärande gråt. Varför ska andras lyckliga graviditeter sammanfalla med en annans förtvivlade sorg över att aldrig lyckas bli gravid. Dessa två åren då jag har velat bli gravid så har jag inte varit ensam i min sorg. Så många jag känner som kämpat och kämpar fortfarande . Bara i min krets är det två som fått fyra missfall var på ett år och äntligen är gravida, men också väldigt ängsliga. En blev änglamamma och tvingades föda sitt barn sent i graviditeten bara för att gå hem tomhänt. Den sorgen är så svår att greppa, men att bara vara i närheten av den och få en droppe av den är helt jävla olidlig. Och några andra kämpar med IVF utan resultat. Själv så är jag gravid. Det har inte varit nån dans på rosor att komma hit och visst är jag glad. Men jag förstår mina vänner på ett sätt som bara en kämpande kan förstå. När min vän ringde mig och grät häromdagen så visste jag hur hopplöst hon tycker att allt känns. Varför kan hon inte bara få bli gravid och mamma? Och att vara änglamamma. Fött ett barn och gå därifrån utan hen du burit på och längtat efter en lång tid. Inte höra skriket utan tystnaden efter förlossningen. Just nu saknas ord. Så jag ber väldigt mycket för mina vänner. Jag finns där och lyssnar, men orden varken hjälper eller gör skillnad. Så de får mina öron, kramar och böner. Det är alltid nåt.
