Först tyckte jag att det var en bra idé, att berätta att vi ville bli med barn. För hur många vill inte det? Sen när det inte var så lätt som jag trodde så tänkte jag att det var bra att prata om den kampen. Fler borde få veta att vi är fler som kämpar. Jag blev mer och mer ledsen för varje gång och tänkte, det är väl bara att ha deppkalas en dag och sen "ta nästa dag med storm". Den där nästa dagen har inte riktigt kommit. Jag går mest och gråter så fort jag får chans och tillfälle. Har till och med fått en vagel av allt gråt. Och i allt det här vill jag inte utsätta mig för "du har faktiskt ett barn"-kommentarer, trots att det faktiskt är sant. Jag kan ändå inte påverka tårflödet, jag är ledsen. Heller inte utsätta mig för... Jag vet inte. Vill inte utsätta mig alls faktiskt. Bara vara och göra sånt som får mig att må bra just nu. Jag älskar mitt jobb, min familj och mina vänner. Träningen får mig att må bra. Jag kommer fortsätta att göra saker jag mår bra av för det behöver jag just nu. Det är en superstark tjej här på gymmet som är i 22:a veckan. Hon hängde i räcket med sin fina mage och starka muskler. Jag skickade en beställning till Gud och universum att nästa gång jag är gravid så ska jag vara sådär stark som hon. Precis som jag gjorde när jag var olycklig singel. Jag studerade lyckliga par, pekade mentalt och sa till Gud att det där ska jag ha. Amen. Nu ska jag iväg och prata på Books and dreams författarkväll. Känner mig taggad trots att jag har stått i en dusch och fulgråtit timmen innan. Och tro mig, jag vill inte att den här bloggen ska vara glitter och glamour. Ville bidra med lite verkliga saker och ni har varit med när jag förlorat farfar, när jag var gravid, när jag gifte mig, när jag kissade på mig innan jag föreläste tillsammans med Tony Blair. Men det här med att försöka bli med barn var känsligare än jag hade räknat med. Men när ni ser bilder som dessa på bloggen... Så tro inte att allt är perfekt i mitt liv. Bakom varje bloggbild finns en mer komplex verklighet. Och den om barn lämnar jag utanför från och med nu. Varför? Jag är för ledsen helt enkelt. Stor kram på er mina fina bloggvänner. Ni är de bästa bloggvännerna en Elaine kan ha. ❤
