Hösten närmar sig och då brukar jag också tänka tillbaka på åren som har gått och mina favorittankar – relationer. Jag minns när jag blev lämnad av mitt ex Boris och tröstad av en ny förmåga – N. Jag behövde verkligen tid att sörja själv, jag var inte känslomässigt mottaglig för en ny relation. Men N var där och mejlade, tröstade och plötsligt så bodde han hos mig och jag befann mig i en ny relation. Det var skönt och jobbigt på samma gång... Ett hjärta som fortfarande blödde skulle plötsligt banka för någon annan. Det var inte hållbart och snart tog även den relationen slut. Efter det satte jag mig i känslomässig karantän och träffade Gustav ett år senare. Jag behövde den pausen för att kunna starta något nytt. Jag från tiden med N. Jag satt i soffan med N. Hjärtat mitt? Det började läka, men jag skulle krossa hans. Jag sa Vi behöver backa lite. Han sa motvilligt Ok. Jag backade, han stod kvar. Jag fortsatte att backa, men kom aldrig tillbaka. Det är det som är risken och chansen med att ge sin respektive space. Risken - att personen kanske gillar sitt space mer än tiden med dig. Chansen - att du får veta sanningen. Jag tycker det är värt det för då vet man i alla fall. The truth will set you free, på ett eller annat sätt. Vissa går från förhållande till förhållande utan tid för sig själva. Kanske klarar de av att göra bearbetningen i den relationen som är på väg att ta slut? Alla är olika, men jag klarar inte av en sån sak. Jag behöver landa i mig själv och förstå vem jag är utan den här personen. Det var orättvist mot både mig och Nicholas att jag gick in i relationen så snabbt. Hur fungerar ni, går ni från relation till relation eller har ni tid själva också?
