Jag minns det så väl. Han som jag var kär i 1998. Jag var en rationell 17-åring som tänkte att det här är bara en av många förälskelser jag kommer att ha. Det slutade med att jag var olyckligt kär i honom i hela sju år. Jullovet 1998. Vi satt på varsin kant av hans säng och jag stirrade på diplomen som prydde väggen framför sängen. Kände hur känslorna bubblade över. Hur tusan översätter man allt det här i ord? Går det att översätta? Kapsla in så stora känslor i så små formuleringar, får de plats? Men tänk om det inte besvaras? Jag var lycklig över att ha honom så nära som 50 cm avstånd samtidigt som jag var livrädd över att bli dissad. Jag satt och gapade och väntade på att orden skulle hitta ut och han, som var en mer känslomässigt världsvan 17-åring väntade tålmodigt på mig. Jag: Skulle du bli rädd om jag sa att jag var kär i dig? Han ler: Men det säger du ju varje dag. Jag snopet och generat: Nehe! Han: Jo, det gör du. Typ. Tystnad. Jag: Jaha, och hur känns det då? Han: Det känns väl bra. Åh helvete vad jag hakade upp mig på ordet "väl". Så mycket att jag rationaliserade bort mina känslor. Jag kunde bara ha frågat vad han menade, men sket i det. Jag var en stolt 17-åring. Som vuxen 32-åring med en något äldre hjärna så är det enkelt att vara efterklok. Så till er tonåringar och äldre som läser bloggen. Gör inte som jag gjorde. Säg istället ditt hjärtas melodi. Om han inte besvarar dina känslor så vet du och behöver inte grubbla mer. Gå vidare mot framtiden där en som vill ha dig och vice versa väntar." /Elaine, är väldigt glad att Gustav väntade i framtiden.
