Varför kedjar vi in varandra i osanningar när sanningen lär oss att gå vidare istället för att stirra oss blinda på ett luftslott som vår omgivning bygger upp för att vi ska "må bra". Jag tänkte på det häromdagen när några av er skrev att det är tufft att våga flirta, berätta sina känslor när det kanske inte är besvarat. Man lämnar dansgolvet med krökt rygg och vännerna lullar till det hela och säger att man är för bra för honom, han har psykiska problem eller dålig kontakt med sina känslor. Det finns ett bättre svar och det är att han inte är intresserad. Att läsa den boken hjälpte mig att sluta grubbla över psyket hos ointresserade grabbar. Läs den ni med. Den gav mig modet att ringa upp en kille jag dejtade och berätta för honom att han inte var kär i mig. Ni som har varit här från början minns den berättelsen. Men jag tar den här också, den är från min dagbok året 2005: Jag: Jag känner mig inte så uppskattad som jag vill vara i ett förhållande. Han: Men Elaine, du är uppskattad jag har bara svårt att visa känslor. Jag: Det är svårt att visa något som inte finns där. Han: Jag är inte den som håller i hand på stan Elaine. Jag tog hans hand: Jo, det är du. Du är bara inte det med mig, men du kommer bli det när du träffar den du är kär i. Med dom orden gjorde jag slut, min hjärna tog kommando för att skydda mitt hjärta. Ett halvår senare träffade han sin kärlek och jag såg dem sitta och hålla hand i gräset. De är fortfarande tillsammans och jag är glad att han upptäckte vad kärlek var. Sen är jag glad att jag värdesatte mig själv så pass mycket att jag kunde släppa honom och gå vidare mot framtiden och mina drömmar – för där väntade Gustav. ❤ Undrar vem som väntar på dig.
