Krossade hjärtan. Det grabbar tag i mig. Kanske för att jag kan relatera både som den som krossar och får det krossat. Välförtjänt karma. Jag säger inte det om er, att ni på något sätt har förtjänat att bli lämnade. I mitt fall så har jag fått hjärtat krossat lika många gånger som jag varit den skyldige. Fick en bra fråga av bloggvännen Ida. En god vän sa att det är mycket lättare att vara kär när man blir äldre: Du förlorar dig inte lätt för att du blivit äldre. En annan mer välutvecklad komponent får vara med i spelet - hjärnan." Hon förlorade sig i en man som kanske inte var svärmorsdrömmen, men hon var inte förlorad. Hon sa två meningar till mannen, som jag trodde var helt omöjliga att kombinera: Jag är kär i dig. Men jag vet inte om jag vill ha dig. Man vill väl ha den man älskar till varje pris? Var min invändning. Men som den kloka storasystern hon kan vara till mig svarade hon: Inte till priset av min egna värdighet. Jag är värd för mycket för att inte älskas fullt ut. Visst jag är kär i honom. Men jag vet att det finns män, flera män som jag kan älska och som kommer vara villiga att älska mig fullt ut. Och jag orkar liksom inte ödsla tid på annat. Jag är för gammal." Så svaret på din fråga Ida är att älskar du dig själv mest hela tiden så kan du älska fullt ut. Var kär, men var inte dum mot dig själv. Varför? För det är dumt. Vad säger ni andra?
