Efter att ha läst mina dagböcker från gymnasiet, eller i alla fall från första ring, så inser jag att jag var rätt ytlig. Både vad det gäller vissa vänner och killar som jag föll för. Om en kille hade på sig fula kläder men var supercharmig och snygg så gick ha bort. Däremot kunde jag bli superkär i "coola" men i dagens mått mätt socialt handikappade basketkillarna bara för att de hade en cool Tommy Hilfigure tröja. Jag var kompis med killarna som jag innerst inne tyckte om men också tyckte att jag var för "cool" för. Så här hade jag sagt till 16-åringen. - Va fan Elaine, get a grip! Du går och trånar efter en "cool" basketkille som inte vet mer än hur man ser cool ut. Se potentialen i killar. Klädsel går alltid att fixa, men personligheten är något annat. Skit i vad folk tycker och tänker. Säger någon "kompis": Asså hur kan du bli kär i honom?!?!?" så är inte det en kompis. En kompis ska inte leta efter coolhetsfaktorn i killar du dejtar, en kompis ska se om du blir glad/är kär - det är det viktigaste. Släpp coolhetskomplexet. Dejta dem du tycker om, inte de som andra tycker om. Hjärtat är inte logiskt så om du inte fattar varför du blir kär i tönten, skit samma, go for it. Vissa går ett helt liv utan bli kära överhuvudtaget." Vad hade ni gett för kärlekstips till era 16-åriga jag?
