Jag har tänkt på det här med singeltiden och hur man träffade någon som var helt rätt i teorin, men hjärtat var inte med. Eller när hjärtat föll för någon som man intellektuellt fattade kanske inte skulle bli den bästa mannen eller pappan till ens barn. Det var inte förrän jag träffade Gustav som hjärna och hjärta spelade samma melodi, så skönt! Sen var även en till "del" med i tänkandet och det var ju trevligt, haha! Men att vara på andra sidan. Jag var fullkomligt upp över öronen kär, förlskad och kände att jag älskade en kille 2006. Han tyckte jag var helt rätt i teorin. Han kunde säga att jag var alldeles för snygg, smart, snäll för honom. Han var också snygg, smart och snäll, men för honom så var jag verkligen drömkvinnan - teoretiskt. Tyvärr var inte hjärtat med på noterna så han gjorde slut med orden: Jag älskar inte dig och jag är inte kär i dig. Och jag hatar mitt hjärta för det." Det var min största krasch någonsin. Men jag är evigt tacksam för hans ärlighet. Och nu med facit i hand så var jag smartare, snyggare och snällare än honom. ;) Vad vill jag säga med detta? Jag tror att är inte hjärtat med på hjärnans melodi från början när du dejtar någon så ge det lite tid. Ibland hinner hjärtat ikapp. Och ibland är det hjärnan som är trög och ser inte hur fantastiskt det faktiskt är. Ge det en chans.
