Jag tänker tillbaka på den där killen som inte ville hålla min hand publikt, eller alls för den delen. Han motiverade det med att han inte var en "handhållare". Jag log och var tacksam för hans uppriktighet men visste att han troligen skulle bli en handhållare med rätt person - jag var inte den. Men det intressanta här var att jag valde att lämna honom. Trots att hjärtat värkte och jag så gärna ville hålla hans hand så insåg jag att hans gränser krockade med mina behov. Så kan det vara ibland och jag tycker det är rätt skönt att ha en odramatisk approach på det. Ingen behöver vara boven i dramat. Det kan vara så att ni är olika på ett plan där det inte går att kompromissa. Så kan det ju vara. Den jag älskar ska hålla min hand, kyssa och krama mig både hemma och på offentliga platser. Gör han inte det så kommer jag känna mig oälskad för det är sån jag är. Och om det som innebär "känna sig älskad" för mig innebär "känna sig löjlig" för honom. Då har mina behov mött hans begränsningar. Jag tänker inte göra våld på mig och inte han på sig, känns som att det finns tillfällen då kompromisser blir sådär eftersom olikheterna sitter för djupt och på fel ställen. Det kan ju vara så för massor av människor. Kanske en med fotfetisch möter en fotfobiker och bara måste få sina fötter kyssta innan läggdags för att känna sig älskad. Behov möter begränsningar. Har ni varit med om sådana relationer där behov möter gränser? Känner ni också att avsluten blir ledsamma men inte alls lika mycket som en hjärtakross? /Elaine, försöker sova för att vara pigg till Gomorron Sverige 06.50 imorgon.
