Jag sprang på min första pojkvän från ett helt annat sekel - 1900-talet! Sjukt längesen. Micke Keijser. Vi har umgåtts i samma kretsar länge, men det roligaste är egentligen hur det började. Han var en av de coolaste i hela Brännkyrka gymnasium. En av de där 3:orna som spelade basket och jag gick i första ring, också baskettjej. Jag kommer ihåg att jag var extra kär i honom när han hade på sig sina filaskor, jeans och nån vit Tommy Hillfiger tröja och, icke att förglömma, silverkedja. Haha, kärleken var verkligen djup på den tiden! Han dumpade mig efter en månad och jag var hemligt förkrossad i ett helt år, tills jag blev hemligt kär i en nörd i min klass. Alla som inte var basketkillar och gick i 3:an var nördar enligt den 16-åriga Elaine. Tillbaka till 2013. Jag bjöd Micke på en kaffe och vi snackade mest karriär. Det var annat än det vi pratade om 1996, då pratade vi nog mer hiphop och träning. Han var på väg till Helsingfors för jobb och jag till Bodö. Vi tittade på varandra och gav varandra den där "det-går-bra-nu-nicken". Och på tal om att gå bra så läser Micke den här boken som han rekommenderar varmt. Vi skildes åt och på terminal 5, men det var verkligen som att prata med en gammal vän. Det är så med basketmänniskor tror jag, man har samma tugg. Men det var inte den där "Haha, DU dumpade mig och look what you were missing! Im so fucking awesome! Talk to the hand!" Så känner inte jag med några ex eller som Micke var - puppylove. Gör ni? Gör ni er helt fab vissa dagar i hopp om att få träffa "den där jäveln" som dumpade er? Jag hade sådana dagar innan jag träffade Gustav. Nu är de dagarna över. Tihi.
