Jag var 23 år och tillsammans med en snäll douchebag. Jag tror faktiskt att han inte visste bättre och inte jag heller för den delen. Han var kärleksfull, ärlig och otrogen vid, vad jag vet, ett tillfälle. - Det var bara en kyss och när jag kysste henne så visste jag att det var DIG jag älskade och ville ha! Kom iiiigen, en kyss är väl inte hela världen?!" Och jag vet inte om det är hela världen. Vad tycker ni? Jag tyckte nog att det var hela världen ändå. I alla fall i en dag. Men sen lyckades han övertyga mig om hur förträfflig han varit som hade varit ärlig "när alla andra protesterar och tyckte att jag var dum som inte ljög för dig!". Han hade en form av taurettes i ärlighet, delgav detaljer som kändes sådär att känna till så jag stoppade honom. - OH MAJ GAAAAD! Du var ärlig, tack snälla älskade hjärtat, sa jag och han lös upp som en sol i tro om att jag menade allvar och jag fortsatte: Att du berättade att du hånglat med en annan tjej i bara tio sekunder. Ja du fick bånge, men VA FAN det är ju biologiskt och naturligt, kan inte du hjälpa. Och jag är så LYCKLIG att du förstår att du älskar mig efter ett hångel med en annan tjej. Jag brukar förvisso resonera tvärtom - inser att jag älskar en person för att jag inte vill hångla med en massa andra! Vet ni vad han svarade? - Men va fan! Nöj dig med att det var ett trauma för mig som lärde mig en läxa!" Och då kan jag säga att Elaine inte var den retoriker hon är idag, och jag hade inte varit det nu heller men jag sa: Men STACKARS lilla sate, det var ett trauma för dig att hångla. Jag lider med dig din lilla hora." Och så var det med den saken för den dagen. Gick jag vidare som den superwomen många tror att jag är här inne? Nej. Efter mitt utbrott hade lagt sig så var dessvärre känslorna för honom kvar. Så jag fortsatte att vara tillsammans med honom och ett nytt litet ovälkommet tillskott - svartsjukan. Så vi sågs tills jag inte kände för att vara svartsjuk längre och det enda sättet att ta död på den var att ta död på vår relation. Jag vägrar att vara svartsjuk, för jag är inte svartsjuk. Killar har försökt göra mig svartsjuk för att väcka liv i de känslor som de tyckte jag saknade. Vissa verkar tro att svartsjuka ska vara ett bevis på hur mycket någon älskar en. Jag håller inte med. Den jag älskar tänker jag aldrig ha i ett krampaktigt grepp. Han ska kunna flyga fritt och jag kan vara trygg i att han inte behöver hångla med någon annan för att inse att han älskar mig. Jävla satbarn vad arg jag blir när jag tänker på hela scenariot trots att det var tio år sedan. Bloggen är ju rätt stor så han kanske halkar in här. Om DU läser det här ditt lilla satbarn så är mina arga känslor inte ett tecken på nån kärlek utan ett tecken på hur irriterande det är att jag la tid på ett low life som du själv. Hoppas att du har det bra annars! Heddå!
