Hallå folket! Matheo sover och jag försöker blogga med stelfrusna fingrar efter en långpromenad utan vantar. Just nu tänker jag på singelgrejer. Måste vara våren som inspirerar mig att göra det. Ni singlar lyser upp på ett annat sätt när det är vår. Gick fram och tillbaka längs Liljeholmskajen och hörde två tjejer prata om en kille som gillade en av dem. Ja, jag tjuvlyssnade. Skäms Elaine, skäms! Anyways. Den ena pep att hon hade fått ett sms om att han var kär i henne. Hon skakar på huvudet: Han är ju galen. Kompisen: Ja, varför vara så på? Hon: För att han är knäpp. Känner ni igen den konversationen? Jag har haft den många gånger under min tid som singel och jag tycker den är så dum nu i efterhand. För vad är det som är så tokigt med att vara tokig i dig? Den frågan ställde jag mig själv tillslut som singel. Jag var trött på att jaga och trött på att vara rädd för dem som jagade mig. Hur dåligt självförtroende har folket egentligen om de avfärdar alla som är tokkära i en som galningar. Det är ju galet. Omfamna uppmärksamheten, känn dig speciell och utvald. Personen som är tokkär i dig är inte tokkär i hela världen - det hade däremot varit galet. Så jag gick från att ha den här attityden till folk som kärade ner sig i mig. Till att ha denna jag-är-speciell-och-utvald-attityden. Jag slutade spela spel och visst skrämde det några killar eftersom jag var för "på". Men det blev också snopna när jag inte hade några problem att gå. Går jag vidare så går jag vidare, som singel tog jag rätt lätt på avfärdningarna. Varför? För att alla killar jag har avfärdat tog rätt lätt på det. Jag tänkte att så cool ska jag också bli. Jag har som regel att ge folk beröm för modet att berätta sina känslor. Det tycker jag dem är värda. Gör det ni med! Bestäm er för att sluta avfärda kärlekskranka personer som galningar denna vår. Hoppa in i galenskapet. Livet blir inte längre. Njut.
