Jag tog mig ut, bort från skuggan av förtrycket och in i Barcelonalivet. Det var när mitt hjärta inte gick att reparera, när jag gett upp för intellektet och till slut fått mitt sargade hjärta att inse att han inte var bra för mig. Det var då han kom springandes. Jag stod på stranden och pratade portugisiska med capoeiragänget. De var Anderson som skulle bli min första vän sen jag flyttade dit. Mulatt precis som jag, jag hade mina rastaflätor och han sina dreds. När han stod där i sina vita capoeirabyxor och bar överkropp så såg Marius rött när han kom till stranden full som en kastrull. Jaha det är här du är och horar dig, sa han och tittade på mig som om han hade kommit på mig. Anderson och de andra blev förvånade men trodde först att han skojade eller hade hört fel eftersom jag inte reagerade. Jag reagerade inte för att jag var inte kär i den fulle mannen som kom fram till oss och viftade nonchalant framför mitt ansikte. Han sårade inte mig för att hjärtat var redan sönder. Han var inte nöjd med att jag inte gav honom en reaktion så han tog i igen: Puuuuuta!!!! (hora) Jag pratar med dig! Det skulle han inte sagt inför de annars glada brasilianarna, han hade väl inte stött på brasilianskt temperament förut. Det blixtnade till och Andersson och de andra Capoeriafolket började svära på portugisiska och spänna ögonen i den kaxige men ranglige Marius som i sin tur blev förvånad. Han försökte sig på billiga skämt: Är horan värd så mycket pengar för er?!" Och då kom en örfil från Anderson som fick Marius att trilla baklänges. Han reste sig upp hastigt och såg faktiskt rädd ut. Anderson: Vill du ha mer, Puta?!" Marius stammade fram: N.. no. Anderson: Entonces, que haces aqui! Va llogar con tus amigas! (Vad gör du kvar här, spring och lek med dina väninnor. Marius sprang iväg och capoeiragänget började garva. Jag log snett där jag satt och såg spektaklet från en bänk. Då kom Anderson och satte sig bredvid mig, han såg att jag inte var lika road. A: Låt aldrig någon kalla dig hora. Jag: Nej... A: Jag menar det. Den där mannen, fortsätter du vara tillsammans med honom så kommer han säga så inför era barn en vacker dag. Jag suckade och såg ner i marken. A: Du kanske inte har din värdighet än, men för att få tillbaka den så tänk dig att du reser tillbaka i tiden och ser dig själv som 8-åring på skolgården. Någon springer fram till den flickan och skriker hora. Står du kvar och ser på eller står du upp för den flickan genom att säga ifrån. Jag: Jag säger ifrån. A: Då vill jag att du står upp för henne om du någonsin blir nedtryckt i framtiden. Det lilla samtalet förändrade mig för livet. Det finns dom som säger att man har ett inre barn. Så kan man se det. Jag ser det så och någonstans så kallar man det lilla barnet ful när man ställer sig framför spegeln och säger "vad ful jag är". Det är viktigt att vara snäll mot sig själv, men också stå upp för sig själv när andra trycker ned en. Det gör jag nu, tack vare ett litet samtal med en capoeiradansare på stranden Malagetta i Barcelona. Tack Anderson. /Elaine, tror att hela Barcelonaberättelsen får ta en fortsättning i en framtida bok.
