Jag sa orden, krampaktigt, ofta och nästan desperat. Som att jag försökte övertyga honom och framför allt mig själv om att det stämde. För det gör jag ju, det måste jag. Han har lämnat sitt land, sitt barn för att vara med mig. Det var våren 2007 då denna kamp pågick inom mig. Hjärnan: Hur sjutton kunde han lämna sitt barn för mig?! Hjärtat: Elaine! Skärpning, tänk positivt! Han älskar ju dig! Hjärnan: Jamen vad spelar det för roll om han väljer bort sitt barn? Hjärtat: Hans kärlek till dig är så stor att han gör en sån sak. Jag kramade om kudden hårdare och såg honom i ögonen och fortsatte mitt mantra: Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Han log ett sånt där leende som kom från mage och hjärta. Mina ögon blev större, mer desperata, rädda och maniskt så fortsatte jag att säga jag älskar dig tills jag tillslut såg att något förändrades i hans ansikte. Utan att jag själv märkt det så hade hjärnan och hjärtat kommit överens bakom min rygg, hjärnan mer nöjd än hjärtat, och plötsligt sa jag det: Jag vill göra slut." Jag tänker på alla jag har sårat idag. I jakten på mr Right så har ju några grabbar fått känna att de är Mr Wrong. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar döljer eftertexterna Och de krossade några hjärtan på vägen dit. Det tror jag alla har på sina samveten. Förlåt. /Elaine, fd isdrottning.
