Det var längesen jag skrev Jakten på Mr Right inlägg nu. Jag tänker inte sluta, inte ens när jag hittat min Mr Right. Minnet är förskt och jag minns mina nitar i sökandet, samtidigt som jag vet att jag har varit andras nitar. Häromdagen kom en kommentar från bliggvännen Emelie som jag tänkte att vi kunde hjälpa ihop. Vi som har varit i destruktiva relationer, brutits ned och sen tagit oss ur och blivit hela igen. Jag är i en sådan relation nu. Vi har träffats i lite drygt 5 år och endast 2.5 av dom var vi tillsammans. Vi gjorde alltså slut i augusti 2010 och jag står fortfarande kvar och trampar på samma ställe. Han var min första riktiga kärlek och vi hade en underbar tid tillsammans, jag har aldrig känt mig lyckligare än då. Sen började problemen att komma, det har aldrig varit någon fysisk misshandel men han har sakta men säkert brutit ner mig psykiskt. Jag har gått från att vara en stark, envis och självsäker tjej till att hata mig själv, känna att jag inte betyder något och att jag inte förtjänar att må bra. Jag har kommit så långt att jag vet att det han gör är fel men hur gör man sen? I dagsläget har han träffat en ny tjej, som han säger gör honom lycklig till skillnad från mig. Att ständigt få höra hur dålig man är gör att man till slut börjar tro på det. Jag har äntligen kommit på vad jag vill med mitt liv, har börjat plugga och fått en ny klass med helt underbara vänner, jag har fått en lägenhet och ska flytta om 5 veckor där jag kommer bo granne med två av mina klasskompisar. Men jag kan inte vara glad, jag ser inte fram emot det och det framkallar mest ångest när jag tänker på att jag kommer vara ensam. Han är så otroligt snäll och omtänksam när han vet var han har mig men så fort jag sätter ner foten eller säger något som han inte tycker är okej så är han där och trycker ner mig tills jag är så ledsen och svag att han kan få mig dit han vill igen, för jag vill ju bara göra honom glad. Någonstans tappade jag bort mig själv, jag slutade lyssna på mig själv. Nu har jag kommit till den punkten där jag vill må bra igen, jag vill vara glad för vad jag har i mitt liv och ta mig ur det här. Men jag vet inte hur jag ska göra för ibland kommer en svacka och jag ringer honom och så är jag fast igen. Oavsett hur illa han behandlar mig är han min trygghet, och hur går man vidare från det? Emelie, utan bli för personlig så vill jag bara berätta att det fanns en tid för ungefär åtta år sedan då jag var i exakt samma situation. Jag bröts ned, fick hjärtat krossat så pass många gånger av samma man att jag tillslut inte var kär, för jag kunde inte. Hjärtat var för trasigt. Men det jag gjorde var att jag gick efter förnuftet trots att hjärtat protesterade. Man kan säga att hjärtat är en självdestruktiv varelse och därför är det bra att lyssna till hjärnan. Jag följde "regelboken" för hur man lämnar ett svin och tillslut gjorde jag det också. Men jag var hämdlysten på den tiden. Jag såg till att han blev riktigt kär i mig innan jag gjorde slut, sen kan man säga att jag slet ut hans hjärta och mer eller mindre bajsade på det. Kristet? Inte särskilt. Skönt? Absolut! Men karmat gjorde att jag fick tillbaka det ett år senare. Jag blev blixtförälskad i en kille som dumpade mig när jag var som kärast. Vad säger ni bloggvänner? Hur tar man sig vidare? Alla tips till Emelie välkomnas, era egna erfarenheter är Guld!
